det som en gång var kommer aldrig bli som det då var. jag vet det nu, det som komma skall kan ingen ändra på. det är bestämmt att det ska bli så. jag saknar det jag hade, min trygghet. jag borde inte skriva, men gör det ändå. för mina fingrar vill glida över tangentbordet. där det skrivits så mycket ord, där det tänkts så många tankar. där vill mina fingrar ännu en gång sätta sitt spår. mycket är osamanhängande. jag vet det. det är så jag vill ha det. det är sådan jag är.
till mina äldre vänner. jag är kanske inte den jag en gång var. och jag förstår om ni inte känner mig längre. men den tid vi hade då, det är en tid som jag alltid kommer bära med mig i djupet av mitt hjärta.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Kära Josefine!
Vadå inte känner dig??
Du är störd, klart vi känner dig!
Inte alltid känner igen dig (för utsidan på dig förändras ju en hel del mellan varven vi ses:))
Summan av kardemumman är i vilket fall att JAG tycker att jag känner dig!
Så bra som jag vill känna dig iaf!
Puss Puss // Elin
Skicka en kommentar